Erika Dahlén
Avbilder
Kulturmagasinet i Sundsvall, Barkassen
5 mars - 9 april 2005

Arton porträtt, alla blundande och i naturlig storlek, möter betraktaren i Erika Dahléns utställning Avbilder. De blundande ansiktena väcker nyfikenhet men inger också en känsla av stängda dörrar. Det är som om de inte vill släppa in någon utomstående i sin värld, likt barn som instruerats av föräldrarna att inte prata med främlingar, reserverade och okontaktbara. Omvärlden är fientlig, bäst att sluta sig i sitt inre rum. Likt strutsen, det sägs att den stoppar huvudet i sanden när fara hotar.
Nu var det inte så Erika Dahlén tänkte när hon gjorde sina bilder. För henne är blundandet ett synligt tecken på måleriets förförelse av åskådaren, som ska undra vad det är som händer i bilden och blir indragen i det osynliga. De blundande ansiktena är också en protest mot den konsumtionskultur vi lever i och som begär att vi ska vara ständigt beredda att vika ut oss.
Bilderna är målade i olja efter fotografier.
– Jag ville göra likheten och skillnaden mellan måleri och foto tydlig, berättar Erika Dahlén. Om de ligger varandra så nära, vad är det då som skiljer? Jag tror det har med närvaro att göra. Måleri är komprimerad tid.

Rötter i Sundsvall
Erika Dahlén är född i Sundsvall, där hon har sina rötter, men flyttade tidigt till Stockholm. Hon kombinerar arbetet som konstnär med att undervisa på Konstfack. När hon gick ut Kungliga konsthögskolan i slutet av 1980-talet stod måleriet fortfarande högt i kurs. Sedan blev det otrendigt att måla. Hennes inriktning blev att gå till botten med måleriet och att undersöka det som språk.
– Det är absurt att säga att det är dött. När vi målar försöker vi frambesvärja någonting. Den dimensionen av måleriet kan inte dö. En målning är ett synligt tecken för en verklighet som inte är synlig. Det tydligaste exemplet på det är ikonmåleriet.
Bilderna av de blundande ansiktena är den tredje delen i en serie utställningar där hon undersöker måleriet. Den första handlade om ljuset, den andra om silhuetter.
Ett syfte med de blundande ansiktena är att de ska utstråla självrespekt och integritet. Erika Dahlén vill även undersöka avbildandet i sig och varför det är så svårt att framställa människan som subjekt.
– Avbildandet förutsätter en distansering, eller en objektifiering, vare sig man vill det eller inte, säger hon. Jag vet inte ens om det går att avbilda någon utan att objektifiera.
Hon påpekar själv att de arton porträtten är exempel på ett ganska trist måleri.
– Jag har tagit bort de måleriska gesterna, säger hon.

Erika Dahlén

Bilden av människan
I ett föredrag efter vernissagen utvecklade hon sina tankar kring bilden av människan, som den förmedlas av media och dokusåpor, och menade att människans symboliseringsförmåga utarmas av konsumtionssamhället. Bristen på det som psykoanalytikerna kallar symboliseringsförmåga leder till självförakt. Människan vill bli sedd och tillhöra sammanhang men blir slav under begär och impulser. Eftersom det aldrig är det genuina jaget som bekräftas skapas omättliga behov hos individen, i kombination med en utbredd rädsla för närhet.

Viktig kulturkritik
Enligt Erika Dahlén skulle motståndet mot konsumtionskulturen kunna komma från kyrkan i vid bemärkelse och från konsten. Men konsten har anpassat sig. Begreppet ”samtida konst” är enligt henne ett värderande uttryck för konsumtionskulturen.
– Konsten beskrivs som samtida och får bästföredatum.
Erika Dahlén står för en viktig kulturkritik och förhoppningsvis är det bara undertecknad som inte riktigt förstår kopplingen mellan konsumtionskulturens skadeverkningar och de blundande ansiktena.

Text och foto: Karin Kämsby

Utställningen visades våren 2004 på kulturhuset i Stockholm.
Delar av den visades även i Svenska kyrkans monter på bokmässan i Göteborg i september 2004.

©Erika Dahlén

©Erika Dahlén

©Erika Dahlén